Trots att lång tid passerat sedan vildhästen blev domesticerad så finns mycket av dess ursprungliga beteende kvar. Hästen är ett bytesdjur och reagerar i första hand, om fara uppstår, genom att fly. Men den kan också bli av med ett rovdjur som bitit sig fast i ryggen, det vill säga en ryttare, genom att bocka och sparka bakut.
På tävlingsbanan kan de nedärvda beteendena få oönskade konsekvenser. Hästen kan vägra att gå in på en inomhusbana, gå igenom en trång passage eller förbi ett vattenhinder. Inte så konstigt egentligen. En häst kan ha svårt att ställa om från ljus till mörker, eller tvärtom, och kan behöva vänja sig långsamt. Att passera genom en trång passage är förenat med livsfara; sedan tidernas begynnelse vet hästen att det är här som rovdjuren lurpassar och då är det bättre att fly än illa fäkta. Ett vatten betyder också större risk för rovdjur; hästen dricker varje dag och därför väntar deras fiender just här.
Det är väl en sak om hästen är lite nervös innan tävling men värre är om hästen på tävlingsbanan börjar att se spöken och bli rädd för allt. Domarbordet, en blomsteruppsättning, ett färgglatt hinder – ibland känns det som att hästen är rädd för allt. Att komma tillrätta med detta är inte helt enkelt, det finns inget givet svar förutom att vissa hästar är mer nervösa än andra. Men att värma upp ordentligt och som ryttare visa att man inte bryr sig om saker runt omkring och utstrålar ett lugn och självsäkerhet brukar i viss mån hjälpa.
Ett annat beteende som säkert inte är önskvärt, och som inte nödvändigtvis visar sig just i tävlingssammanhang, är då ens bäste vän börjar att nafsa, småbita eller sparka. Det är inte lätt att förstå varför men så reagerar hästar mot andra fyrbeningar som kommer för nära. De hotar och visar att antagonisten skall flytta sig och gör den inte det kan hästen sparka. Människan kan få samma behandling. Ibland är det dock bara av välvilja; hästar i nära relation bits, kliar och nafsar gärna varandra, det hjälper mot klåda på svåråtkomliga områden på kroppen.